Arvid Pihlström
För byggmästaren Arvid Pihlström var Ljungheda bland de första större byggnader han uppförde.Tidningen Nyland 11.9.1926
I morgon fyller byggmästaren Arvid Pihlström i Kyrkslätt 50 år.
Pihlström är född i Pojo socken och genomgick högre folkskolan ( Läs mera... ) i Ekenäs stad. Till Kyrkslätt flyttade familjen Pihlström i slutet av förra seklet och innehade de första åren arrendejord men blev snart bofast genom köp av nedra Bisar hemman i Hindersby. Äldste sonen Arvid visade redan från tidiga år fallenhet för slöjd och byggnadsarbeten, för övrigt ett släktarv. Detta arv har byggmästare Pihlström under årens lopp utvecklat, så att han nu i sitt yrke räknas bland de bästa. Otaliga äro de villor och byggnader, större och mindre, som Pihlström uppfört ( Läs mera... ). Bland de första större byggnader han uppförde var Ljungheda, Mellersta Kyrkslätts ungdomsförenings stolta och vackra lokal. Det var i detta bygge, med professor Saarinens moderna ritningar, som herr Pihlströms verkliga byggmästaranlag slog igenom. Det var också han som hade snidat den miniatyrbild av Ljungheda, vilken väckte så stor uppmärksamhet pä utställningen i Göteborg. Då M.K:s ungdomsförening bildades i början av detta sekel genom en 6 veckors kurs av Nyländska studenter, var Arvid Pihlström en av de flitigaste kursdeltagarna och har ända från föreningens stiftelse varit medlem av dess styrelse. Han har också idkat betydande självstudier och städse varit en god kund i lånebiblioteket. Genom sitt allmänna bildnings- och samhällsintresse har han fått förtroendeposter i skoldirektionen och kommunalfullmäktige. Då Sigurdskåren bildades, var herr Pihlström bland de första som anmälde sig bland de äldre och satt som fånge på ”Realen”. Byggmästare Arvid Pihlström kan med lika stor tillfredsställelse blicka tillbaka på de genomfarna arbetsdryga åren som bygden känner stolthet över att fä räkna honom som sin. Jubilaren skall helt säkert i sin vackra villa vid stranden av Tolls träsk få mottaga de hjärtligaste lyckönskningar.
ref: Läs mera...
Dagboksanteckningar:
------------------------------
29.2.1950 ( då Porkala-området är arrenderat till Sovjetunionen ) har Kurt Pihlström skrivit 2 1/2 sida i sin dagbok ( Läs mera... ) och fortsätter därefter vidare med en lång berättelse om sin farbror Arvid Pihlström:
"Och eftersom tiden hinner till om Arvid Pihlström jag berätta vill". Han var min farbror. Han var en mycket intelligent karl. Kanske den intelligentaste av släkten Pihlström. Han var ungkarl, och som sådan var han kanske en aning bitter på livet ibland. Det är inte gott för mannar att vara allena, och det var det inte för Arvid heller. Han hade som ung haft många brudar, men aldrig gift sig. Kanske han som yngre inte hade det så gott i ekonomiskt hänseende fast han vid sin död var smått förmögen. När han som byggmästare reste land och rike omkring kom han kanske inte heller att gifta sig.
Han har varit på arbete i stenbrottet i Obbnäs och på lotsverkets arbeten. Han reparerade och byggde mycket i Gillobacka, Junkars, prästgården, kyrkan o.s.v. ( Läs mera... ) . Han var medlem av kommunalfullmäktige så han utförde mycket av socknens arbeten.
( Läs mera... )
Han var med Elfving då han byggde i Jorvas. Åt oss på Korkkulla byggde han mycket, för vi hade gamla hus från 1700-talet som ofta måste repareras. Han var en mycket skicklig byggare. Han var därtill lugn och stillsam.
Han var mycket beläst. Han läste genom alla biblioteksböckerna i Hindersby. Han fick låna sådana böcker av lärare Alfred Winell som inte andra fick. Hans faster Erika Pihlström var hushållsföreståndarinna åt rektor Malin i Ekenäs. Hon tog den hängivne pojken till Ekenäs och lät honom gå i skola där. På ledig tid fick han hjälpa rektorn med sådant han orkade och kunde. Dessa år var av stor betydelse för Arvid Pihlström. Utom skolgången kom han i beröring med bildade människor, och hade tillgång till rektorns rika boksamling, som han ivrigt utnyttjade. Därtill kom att rektor Malin var pedagog och fick hjälpa de yngre bland pojkarna på många vis. Fyra års vistelse i detta hem gjorde att Arvid Pihlström fick en bildning som inte var vanlig. Att han trots allt var en renlärig gosse visar det i att han då pojkarna i folkskolan en gång rev ner samskolans snöfästning inte sade vem det var trots att han visste det.
Han deltog i frihetskriget och var med i Sigurds. Han var med om flykten från Sigurds och fångenskapen på Reallyceet i Helsingfors. "Realen" är på Elisabetsgatan. Min morfar förde mat åt honom flera gånger, men det är diskutabelt om han fick av den. Även de röda fång-enheterna hade skralt med mat. Han sade att de svalt som hundar under detta fångenskaps veckor i Helsingfors. De blev tillfångatagna i Obbnäs. Det var deras mening att erövra Mac Elliot, men ryssarna var för många. Det gick ej. Det var en dimmig natt som de lämnade Sigurds. De körde genom skog och ödemarker förbi Smedsby och Ingvalsby i Jorvas, genom Korkkulla skogen till Bondarby. ("Jag hade kunnat gå direkt till Korkkulla" berättade han senare, "men jag svek inte mina kamrater".) När de hamna till Ingvalsbys tågbanan fick Arvid Pihlström order att hugga av telefonstolparna och knipa av trådarna. Han hade ingen såg utan fick hugga av stolpen med en yxa, även trådarna högg han av med yxan. "Det var kusligt" berättade han senare, "att mitt i natten bli efter de andra och hugga av stolpen". I den kalla lugna vinternatten hördes yxhuggningen långa vägar. "Jag hade givit mycket för en tång, men jag hade ingen", berättade han senare.
"Vi hade fd. länsmannen i Kyrkslätt i samma rum som jag var i. Han klagade hela tiden, och var rädd. Det tog så på våra nerver att vi drog en suck av lättnad när han en dag flyttade till ett annat rum", berättade han en gång. Det var högtids-stunder när han berättade om sina krigsminnen och vi barn hörde på.
Han var en gång på jakt berättade han, med en magister från Helsingfors. De hörde ett underligt ljud, och trodde att det var de röda som kom. Vi började undersöka saken och fann till sist att det var två trädgrenar som gned emot varandra. Han hade lärt sig jaga tillsammans med "Åminne pojkarna". Bisar och Åminne låg mycket nära varandra i samma by. De hade båda större delen av sin jord i Estby, och var således alltid nära varan. Åminne-pojkarna blev skolade nästan alla, två magistrar, två folkskollärare en förvaltare på Eriksgård, någon dog som ung och Werner övertog hemstället. De var mycket begåvade. Vänskapen emellan dem och Arvid Pihlström höll hela livet ut.
När jag gick sista året i folkskolan fick vi en en ny språklärobok av Algot Jansson ("Åminne Algot") och där var en skrivövning där man skulle skriva alla namn o.s.v. med stora bokstäver som var skrivna med små. Jag såg det inte först, men Erik Ahlroos från Fallomossen i Korkkulla såg det, och visade det åt mig. "Här du" sade han, "här står Arvid Pihlström, det är ju dig farbror". Ja det var min farbror. Algot Jansson hade velat rädda hans namn till eftervärlden.
Otaliga är de hus som han lämnat efter sig på Porkala området, men även utanför området har han byggt mycket. Han var med i många kommittéer, och föreningar. Arvid hade en torr humor som gjorde honom trevlig, men han kunde även vara "led i truten". Han slog alltid spiken på huvudet när han sade något, men så var han ju även timmerman. Han ägde en stor villa i Hindersby som han hade köpt av sina föräldrar. Han hade även en mindre villa, fähus av sten och flera andra mindre hus. Parcellen var utbruten från Bisar.
I yngre dagar var han en ivrig biskötare. Det var Jansson som införde biskötseln i Hindersby. Arvid gjorde själv bikupor. Det är precisionsarbete, men han gjorde det. Jansson trodde inte först att han skulle kunna göra bikupor, men han fick ta sina ord tillbaka. Arvid Pihlström gjorde det.
Då han dog i Lappböle, där han hade varit för 50 år sedan som yngling, var han 69 år gammal. Vi hade alla ledsamt efter honom, inte minst jag, för han var en mycket klok farbror. Ärlig som få, och aldrig rädd att säga sin mening. Han är begravd på Aspsjö nya begravningsplats. Han sade alltid då alla ville bli begravda på gamla begravningsplatsen i Kyrkslätt; "Jag vill på nya begravningsplatsen". Han kom också till en ny begravningsplats. Han var en av de första som fick sten på sin grav i Aspsjö.
Farbror Arvid var två gånger till Sverige. Den andra gången 1913 var de till Visby. Det var ungdomsföreningen som hade utfärd. Med vem han var första gången vet jag ej. Han var även till Estland en gång ( Läs mera... ). Han talade utom svenska även finska. Några andra språk kunde han ej. Jag ärvde omkring 20 böcker av honom. Hans minne skall hedras.