Eric Henricson

Bild: Margit och Eric Henricson år 1981.

Källa: boken Kyrkan efter Porkala av Eric Henricson (1917-2014). Text och bild från sidorna 12, 13, 14 och 195.

Boken går att köpa: Läs mera...

In i uppgiften

Kyrkoherdetjänsten i Kyrkslätt anslogs ledig att sökas senast den 10 februari 1956. Tjänstens innehavare, prosten Viktor Janson, som redan uppnått stadgad pensionsålder, ville inte gå in i det omfattande återuppbyggnadsarbete, som uppenbart förestod. Han vidhöll sin ansökan om avsked fr.o.m. den 1 september 1956, men samtyckte senare till att sköta tjänsten ännu en månad.
Skulle jag söka? Det syntes vara Gud som ledde mig till det. Uppgiften lockade mig. Samtidigt tvekade jag. De uppgifter som väntade i Kyrkslätt var ganska mycket annorlunda än de uppgifter jag hade som biträdande pastor på Diakonissanstalten. De uppgifterna hade s.g.s. helt varit av andlig art. En kyrkoherde igen hade mycket rent administrativa uppgifter. Och i det här fallet skulle dessa uppgifter dessutom vara mycket säregna och mycket krävande. Återuppbyggnaden efter närmare tolv års ”arrendetid” skulle inte bli lätt. Hur skulle jag klara allt detta? Jag bävade.
Margit ställde sig positivt till att flytta till Kyrkslätt. Detta trots att det illa kolliderade med hennes egna planer. Redan före tiden på Diakonissanstalten hade hon haft timmar i religion i Läroverket för Gossar och flickor. Dem lämnade hon 1945, när vårt tredje barn väntades. Men de senare åren på anstalten hade hon timmar i Andra svenska Lyceum, Nya svenska flickskolan och Svenska flicklyceet samt barnträdgårdsseminariet Ebeneser. Och om något år skulle lektorn i religion vid Svenska flicklyceet bli pensionerad. Då uppmanades Margit av rektorn att auskultera vid Normallyceum och så göra sig formellt kompetent för lektoratet och söka det. Hon hade alla utsikter att få det. Och hon hade trivts utomordentligt med arbetet och lyckats bra i det. Om vi skulle fara till Kyrkslätt, var det klart att hon måste avstå från en verksamhet som skulle ge henne på många sätt rik tillfredsställelse. Ty som kyrkoherdefru i Kyrkslätt skulle hon ha så många uppgifter i församlingen, att hon inte skulle ha vare sig tid eller krafter att sköta ett lektorat i Helsingfors. För henne var det nog en försakelse, som kostade vånda.
Vi hade mycket ärende till Gud den där tiden. I bönen blev vi vissa om att vi fick lita på Hans ledning. Om Han gav uppdraget, skulle han också ge kraft att fylla det och leda allt till det bästa.
Jag for till Borgå och lämnade in min ansökan. Inom utsatt tid var vi fyra som sökt tjänsten. Tre kunde komma på förslag. Då domkapitlet gjort upp förslaget, var jag på tredje förslagsrummet. Hela våren använde jag all tid jag kunde få ledig till att läsa på kyrkolagen för att förkovra mig i den kyrkliga administrationen.
Den 1 juli provpredikade jag på svenska och finska i Haapajärvi kyrka i norra Kyrkslätt, vilken sedan evakueringen av Porkala-området fungerat som sockenkyrka.
Det var femte söndagen efter trefaldighet, Petrus” och Paulus” dag. Predikotexten var Matt. 16:13—19, där Jesus säger till Petrus: ”Du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga. Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.” Det kändes gott att läsa de orden. Inför det stora återuppbyggnadsarbete som väntade församlingen i Kyrkslätt blev vi påminda om att det är genom Herrens ord församlingen byggs upp. Att det får verka i människornas hjärtan betyder mer än allt vad mänsklig organisation kan åstadkomma. — Märkligt var, att Kyrkslätts kyrka senare av den danske postmästaren Carl Thomsen fick ett vackert inramat kopparstick, en kopia av en tavla av Rubens med just detta bibliska motiv: Jesus räckte Petrus himmelrikets nycklar. När kyrkan restaurerats, hängdes kopparsticket upp på väggen i sakristian. Det skulle jag sedan mången gång se på, innan jag gick till altaret eller upp i predikstolen. Jag kom ihåg min provpredikan, och jag kom ihåg, att det nu gällde för mig att använda nycklarna: jag skulle predika Guds lag, så att människor blev bundna i sina synder, och jag skulle predika evangelium, så att människor blev lösta från dem.
En vecka efter provpredikan ägde valet rum. Vår familj var samlad på Lekholmen öster om Helsingfors, där de svenska Helsingforsförsamlingarna har sitt sommarhem, och där vår äldsta son Carl-Gustav då gick i lägerskriftskola. På eftermiddagen ringde valförrättaren, assessor Birger Selroos och berättade, att jag blivit vald och att valet varit s.g.s. enhälligt. Den vackra högsommardagen blev för oss en dag av rik och djup glädje.

Konfirmationsbild med kyrkoherde Eric Henricson år 1966 Läs mera... och år 1971 Läs mera...